Känner mig så otroligt förvirrad och ovillig till allt just nu. Det är så mycket som pågår, att komma ihåg, att göra, att fixa, att hinna med och i mitt huvud är det ett enda stort kaos just nu. Saker som jag jag vet är superviktiga att komma ihåg (skolarbete t ex) glöms bort snabbare än någonsin, och andra saker som att ringa till IKEA för att fråga varför jag helt plötsligt blivit uppsagd känns apjobbiga. För att inte tala om vårens LIA (praktik). Nu har det blivit dags att börja leta lia-plats, vi har haft samtal med lärarna om vart vi skulle vilja vara och jag har fått en lapp med ett telefonnummer på men ändå så ringer jag inte. Allt jag kan tänka på är att jag verkligen inte vill. Jag vill inte åka hem till Stockholm när jag trivs så otrolig bra här i Uddevalla, jag vill inte bo i gästrummet hemma hos mamma och pappa när jag har en egen lägenhet, jag vill inte inte träffa mina vänner på nästan tre månader...jag vill verkligen inte.

Nu vet jag att det låter som om att jag avskyr Stockholm och mina föräldrar, men så är det verkligen inte och jag vill inte att ni ska tro någonting annat. Jag älskar min hemstad och jag älskar min familj, över allt annat. Vad jag hatar är hur dåligt jag mådde och hur ensam jag var uppe i Stockholm förra året. Och nu är jag livrädd för att allt ska återgår till exakt desamma, nu när jag tvingas åka hem igen. Det är nästan så att jag hellre är ensam här i Uddevalla, än att jag är ensam i Stockholm. För om jag är i Stockholm så vet jag att då finns mina vänner i samma stad, bara det att de inte har tid att umgås med mig pga jobb och pojkvän etc. Det känns så otroligt dumt att tänka att jag hellre är ensam i Uddevalla, eftersom att hela min familj och egentligen hela mitt liv finns i Stockholm, men så känns det och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

 Allt jag vill är att må bra, och just nu gör jag det här i Uddevalla. Jag skulle tro att väldigt mycket är tackvare att jag har så fantasktiskt fina klasskompisar som helt plötsligt kommer fram och ger en spontan-kram i klassrummet, som alltid vill ses och som aldrig vill vara själva, som bildar ekivoka punkband med egenkomponerade låttexter, som kommer förbi på söndagsmornarna utan att ringa först, som alltid vill ställa till med fest, som ringer och säger "kom vi åker ut till Torp och shoppar lite" eller "vi går å tar ett glas vin och snackar lite skit, det behöver vi", som pratar och skrattar för mycket & för högt i klassrummet, som alltid bryr sig om hur man mår och som alltid får mig på bra humör.

Som sagt, jag vet ingenting längre men det är skönt att skriva av sig alla tankar. Få ur sig allt som ligger och trycker under ytan. I helgen ska jag åka hem till Stockholm och ladda batterierna, saknar min familj till döds. Att prata i telefon är en sak, men att träffa dem, få krama och kramas om, sitta bredvid i soffan och titta på Idol, komma upp för källartrappen på morgonen och äta frukost vid köksbordet - det är en helt annan femma. Nu längtar jag massor helt plötsligt! Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon blir det att gå till skolan tidigt och göra mönsteruttag och tråckling av kundkjolen. Har 1:a provning (av 2) med kund på onsdag och jag galet nervös att inte hinna bli klar i tid.