"- Hej, vad gör du?"
"- Jag är påväg upp från omklädningsrummen, jag har precis slutat. Vad gör du? Är du hemma?"
"- Ja, det har kommit ett brev från Uddevalla."
"- Va? Har det? Okej, men öppna det inte."
Sen cyklade jag hem det snabbaste jag kunde, och med hjärtat i halsgropen. Jag slog mitt personliga rekord med åtta minuter.

Idag, den 17 juni, är det exakt ett år sedan som jag fick antagningsbeskedet från Yh Skräddare Uddevalla. Jag hade blivit antagen. Jag kommer ihåg att jag stod och tittade på kuveret jättelänge innan min mamma tillslut sa åt mig att jag skulle sluta fjanta mig och bara öppna det. Så då gjorde jag det, och tre sekunder senare hoppade jag skrikandes runt i köket medens min mamma och min lillebror satt vid köksbordet och tittade på mig. Jag kommer ihåg att min mamma hade tårar i ögonen. Den känslan som jag hade då var ren och skär glädje. Lättnad. Och så ännu mera glädje. Fy faan vad glad jag var då. Och dagen innan min födelsedag dessutom. Jag hade gått runt och nojjat i över en månad, att jag skulle få reda på att jag inte kommit in innan min födelsedag. Det hade förstört allt. Men oj sicken tur jag hade!

Jag blir sådär gråtfärdigt glad av att bara tänka på den eftermiddagen. Det är nog ett utav de bästa ögonblicken i mitt liv. Jag fick ett verkligt bevis på att jag faktiskt var duktigt nog, att jag hade vad som krävdes. Det är helt sinnessjukt vilken tur jag har haft. Att jag fick lov att börja på en sån fantastisk utbildning, och dessutom få världens bästa klass. Jag har träffat några av de finaste vänner man kan finna och fått en lägenhet som jag kommer att sakna så jäkla innerligt mycket när jag tar examen och måste flytta därifrån. Men jag tänker inte tänka på allt det där nu, utan jag tänker leva i nuet. Ta dagen som den kommer. Och ha en massa härligt sommarlov!